Att vara ungrare

Vissa saker gör mig fortfarande ledsen. Senast var det en diskussion om olika nationaliteter. När någon frågar mig varifrån jag kommer brukar jag säga att hemifrån eller från Salem där jag just nu bor. Eller på samma fråga brukar jag svara att jag är ungrare. Oavsett varifrån jag kommer - om man är intresserad av mitt ursprung.

Att vara ungrare hade definierat min uppväxt och sedan även min livsåskådning och kultur. Förhoppningsvis på gott och inte på ont. Detta är inte ett ja- eller nej-fråga. Det är ett förhållningssätt som att just vid denna diskussion prata svenska.

Det var ett större sällskap och det kom på tal att jag alltid säger just att jag är ungrare och inte varifrån jag kommer som frågan löd. Jag sade att detta sitter så djupt att det definierar mig bättre. Jag kan inte ljuga och säga att jag är svensk, eller att jag kommer från Japan eller Sydafrika...

Då hade en av personerna vid fikabordet sagt att hon tycker att alla är människor och att detta är det viktigaste. Och att det inte finns turkar, kurder, ungrare eller andra nationaliteter... Några bifallade innan de ens tänkte efter och det blev dödstyst och då tänkte jag att hålla mig tillbaka. Jag är ju människa, detta kan man inte ta ifrån mig. Och alla är ju människor - men det är inte detta som definierar oss. Det ska inte alla reduceras till minsta gemensamma nämnare och ta det "good enough", bara man inte har horn eller svans. så räknas man som människa.

Jag sade bara att just det så älskade ordet och företeelsen "mångfald" är detta att alla bidrar med sitt eget särart och specialitet, som blir till en delikat fruktcocktail med olika smaker i harmoni hellre ån en enformig söndermixad fruktmos.

Då åkte pekpinnarna fram och det visades minsann att jäkla nationalstater har inte existerat för tre hundra år sedan, att nationer och nationaliteter inte skulle existeras och att alla har fel som gör skillnad mellan människor...

Det togs upp sönderutnyttjade stereotypier om en arbetsgivare som inte ville ha "lata iranier" men han anställde en iranier som - herregud! - var alls inte lat och hädanefter ville man bara ha sådana... Eftersom en omvänd diskriminering är ju ändå bra.

Där satt jag helt pulveriserad och orkade inte ens gå från bordet... Bara satt där och teg... Att det är ofin att lyfta fram sin särart som just berikar, som kanske bidrar med månne en kul historia, ett ord eller en rätt är omtyckt i ens hemland. För att inte prata om en privat åsikt....

Vi har idag gränser mellan länderna, men vi har gränser mellan folk också... Som till exempel språket. Jag bor och arbetar is Sverige som inte gör mig till svensk. Jag är en ungrare född i Transsylvanien som idag hör till Rumänien, flyttade till Sverige från förföljelser, bott i Norrland och lärt mig svenska med tornedalfinsk och norrländsk brytning av mina lärare.

Jag älskade/hatade Kiruna och Norrland eftersom jag levde där i knappt två år i väntan på svensk uppehållstillstånd - och levde där under förestående hot att jag kommer att utvisas just till Rumänien därifrån jag flydde. Att leva två år i ovisshet och rädsla sliter även på nerver av stål... Sedan fick jag äntligen uppehållstillstånd och inom två veckor ordnade jag själv både jobb  på ett lager och butik (långt lägre än min erfarenhet och utbildning) men kunde stå på egna ben. Även lägenhet hade jag ordnat och fick flytta elva gånger på tre år. Utan hjälp av människovänner, organisationer, kommun eller ens aktivister! I och med att jag jobbade, betalade skatt och respekterade lag och seder tackade och tackar jag än idag Sverige att det gav mig en chans och en nystart. Inte med att komma med krav - nästan med att vara för blyg och inte utnyttja rättigheter, utan mest skyldigheter.


Sedan förälskade jag mig i Dalarna - det landskap jag ser som Sveriges Transsylvanien, den vackra naturen, landsbygden, kulturen, konsten och folkkonsten, musiken, midsommarfirandet och allt Dalarna är. Varje år brukar jag med min fru, Csilla och vår gode vän Imola fira midsommar först med ungersk gulasch som Imola är expert på - sedan på själva midsommarafton med sill, jordgubbstårta och även svenska nubbar och besöka olika byar där man firar midsommaren med levande musik och dans.

Men jag kanske inte duger idag i ett större sällskap eftersom jag är ungrare, och nuförtiden är det ett måste att dra ner Ungern och ungrare - men detta är inte något problem... Vi är alla människor - och det minsta gemensamma nämnare är att vi (om inte kan prata andra språk) så pratar vi det MÄNSKLIGA språket - bejaka varandras ursprung och kön och tillhörighet utan att tvinga in alla i en uniformerad skal bara för att det blir mer lätthanterligt och att det inte ska kränka några väldigt känsliga själar.


Så min kära vän och läsare, i fortsättningen kommer du att kunna läsa här om Transsylvanien, om de vackra och gästvänliga människorna där, om deras liv och kultur, hur de kunde överleva århundraden av krig och förtryck och ändå behålla sin snällhet och mänsklighet - något vissa i den industrialiserade världen och interneteran har glömt bort och tar det som förolämpning.

Som ungrare, svensk medborgare men framförallt människa kommer jag att lyfta just de saker som gör alla vackra, annorlunda och unika i fortsättningen. Om jag ser tillbaka till mitt femtiotreåriga liv - som ungrare, som svensk skattebetalare, som fotograf, som vän och släkting, kollega så vill jag påstå att just dessa saker gör oss snälla och mänskliga och inte att döma andra och låtsas att det inte existera skillnader.

Visdom är kristalliserat smärta - det fick jag erfara som ungrare, som flykting, som patient efter flera års utmattningsdepression och andra problem. Det hoppas jag att allt detta hade gjort mig en bättre och framförallt snällare människa, som kunde för en gångs skull hålla käft när någon på nytt körde över mig. Jag bär mitt eget bagage, det är inte någon annans, andra har inte en aning om vad jag har i och jag har heller inte någon aning om vad andra bär med sig.


Därför kommer jag inte döma andra och gå min egen väg.

Jag kommer mer förstärkt och visare ur denna diskussion också, jag led av det här i en vecka, det måste ju födas något vackert av det och där hemma när jag mådde som sämst hade jag arbetat med mina händer, sytt anteckningsbokomslag av läder och där sydde jag i allt elände och alla dåliga känslor som väcktes av en okänslig person.

Annars är det bara fem dagar kvar, på lördag åker vi mot Karlshamn och därifrån med båt mot Polen och sedan Transsylvanien...