Székely Klippan - klättring på berget, 31 juli 2014

Eftersom du kan läsa detta så betyder det att vi överlevde klättringen och kom ner välbehållna. Jag fattar faktiskt inte hur det är jag tänker och vad är det jag gör! Jag måste verkligen vara galen att ge mig i ett sådant äventyr. Varför inte sitta på ett kafé, läsa en bok, Gud bevars ta ett öl och njuta av stunden.

Csilla nära toppen, i bakgrunden staden Torockó i dalen

Precis som vanligt så backar jag inte när det gäller att möta mina rädslor. Vi kommer överens med Csilla att klättra upp på berget - men helst tidigt på morgonen innan Solen kommer fram och blir alltför hett. 

Vi hade förberett smörgåsar och vatten att ta med sig till toppen redan kvällen innan. Vi lade oss tidigt för att orka med den branta klättringen på morgonen. Dock vaknade jag tidigt på morgonen klockan fyr. Jag hörde ljud och först trodde jag att någon vill låsa upp vår dörr. Snart vaknade Csilla också och vi bara hörde hur något gnagde och petade omkring ovanför oss på vinden. En käpp jag köpte på kvällen till klättringen var till föga hjälp - jag knackade i taket men odjuret ovanför bara gnagde på utan att bli störd. Så låg jag klarvaken till fem på morgonen. När jag just hade somnat om så ringde min klocka - det var dags för dagens stora äventyr. 

Vill ju inte säga att Csilla tvingade mig – jag är ju korkad att ta sådana beslut. Verkar det vara omöjligt så måste jag hoppa i det helst med huvudet före…

Efter nattens intermezzo med odjuret på vinden (låter ju trevligare än råtta eller mus) så var jag redan dödstrött att ens orka vara rädd eller på panik.

Vi klev ut från vårt lilla hus och gick igenom torget i vår lilla stad. Berget stod där lugn i skuggan – det verkade vara lätt att bara promenera upp på toppen. Men redan utanför staden hade börjat bli ganska brant och snart hade gräset bytts till branta stigar täckta av stenar och grus. Jag svettades massor, men tur nog var det ganska svalt.

Ju högre vi kom desto vackrare utsikt när Solen steg upp första gången och lyste på grannbyn TorockóSzentGyörgy med sina gamla medievala slottsruiner på toppen av ett mindra berg. Vi stannade till ofta att hämta andan och även att beundra det fantastiska pittoreska landskapet. Ju högre vi kom desto mer drastiskt förändrade både stigen och landskapet. Enligt Szabolcs, krögaren på krogen i staden är klippan levande och har massor av friska källor och vibrationer som gör att man mår bra. Det är en helig plats enligt honom och vi kn inte annat än att bara bekräfta detta.

Stundtals klättrade vi över lösa stenar och grus bredvid väldigt branta raviner. Vi pratade inte mycket – man är ju tvungen att se var man sätter sina fötter och att räkna ut om vinkeln kräver mer eller om stenarna håller…

Mindfullness in Motion – man ska vara just här och nu – man hinner inte ens få en panikattack! Genomblöt av svett och stendamm klev vi högre och högre på levande berget – man känner nästan att det är ett väsen – just nu en vänlig sådan. Det är svårt att titta tillbaka, det är brant och ter sig omöjligt att återvända på samma väg.

Så småningom kom vi upp till sista klipptopparna – där kände jag att det inte går längre, det var bara ett hundratal meter att kliva högre upp. Vi satt och vilade och hämtade andan och utan att ens prata vi bara nickade – vi gjorde det ändå och påbörjade nedstigningen på samma väg. Det var då det började komma folk upp, vi träffade ett trettiotal andra som var lite sena men fast beslutna att ta toppen. Det var kul att skoja till lite men att uppmuntra dem också att göra denna fantastiska klättring och även att ta med sig i sina hjärtan och själar en bit av denna magnifika levande klippa – att känna sig ett med Gud och naturen.

 

Panorama över Torockó och berget på andra sidan dalen

Vid foten av klippan - fåren och lammen ute på betet

Staden blir bara mindre och mindre som en miniatyr

Snart försvinner vi bkom en klippa och bara en del av Torosckó förblir synlig

I vänstra nedre hörnet ovanför grenarna kan ses slottsruinerna från TorockóSzentGyörgy, grannbyn.

Slånbär i massor på klippan

Äntligen vid toppen

På väg ner...

Väl nere hade vi träffat ett par som plockade medicinalörter och sista biten vandra vi tillsammans. Vi stnnade till vid en gammal vattenkvarn byggd år 1752 och som fram till tretton år sedan var fortfarande i bruk. Idag funkar den fortfarande - dock finns inte efterfrågan för det och man hade inrett ett litet bruksmuseum där så att man kan se hur man malde grödorna på gamla tider

broder Csaba ett helgon mitt bland oss

Broder Csaba hade jag hört för länge sedan på TV och late om honom i tidningar. Han är munken som ser efter tusentals föräldralösa barn och barn från disfunktionella eller fattiga familjer. Han hade bildat en stiftelse som möjliggör arbetet med barnen. Mycket av pengarna kommer från donationer. 

För fyra år sedan när vi deltog i pilgrimsfärden och stora hemvändardagen till pingst i Csíksomlyó hade vi stannat till i Torockó. Då var en av våra medresenärer som fyllde år och hon ville inte ha presenter utan en liten insamling som vi kunde lämna till barnhemmet i Torockó. Alla bidrog och när pengarna samlades in så började Magda Mokos gråta av glädje - det var så mycket som samlades in. Det visade sig att en äldre dam - utan att i förväg berätta för någon - hade tidigare bestämt sig att om hon kan göra pilgrimsfärden till Csíksomlyó då ska hon donera 1000 euro till just detta barnhem. 

En liten delegation ledd av Magda Mokos överlämnade presenten och Iringó, ansvarig förvaltare berättade att detta bidrog i stort till just vedräkningen för vintern som hon just försökte få ihop till. 

Magda Mokos dotter, Imola Mokos - vår kära vän från Mora brukar med sina vänner och artister arrangera en välgörenhetsgala varje år till förmån för det här barnhemmet. 

Imola Mokos bror, Adam Mokos hade också bidragit med mycket till barnhemmet, han åkte ner från Sverige med motorcykel till Torockó och hade där arbetat på barnhemmet som volontär under en hel sommar. Barnen och personalen hälsar honom idag och minns honom verkligen med glädje! 

Även Stockholms Ungerska Kammarorkester hade anordnat en gala för några år sedan då man hade samlat in över 27000 kronor, tillräckligt för veden för en hel vinter.

Vi hade besökt själva också barnhemmet för att lämna ett litet bidrag och träffat Iringó, förvaltaren som tar hand v ett trettiotal barn tillsammans med sina kollegor och alltid ett tiotal unga volontärer. Många av barnen är på sommarlov, vissa hos sina föräldrar under sommaren, men många andra på olika kollon och läger. Vi besökte även deras trädgårdar i skuggan av Székelykö.

Glöm allt som man hade visat på TV efter rumänska revolutionen om barnhemsbarnen. Här är det rent och fräscht med väldigt mycket kärlek. Barnen kommer fram och hälsar, berättar och främst hjälper till med allt. 

Här följer lite bilder från detta fantastiska hus och underbara människor som har en av världens ädlaste kall: att ta hand om och uppfostra barn.

Bilder på barnen som hade bott i hemmet

Iringó

Éva ett barn och Iringó

Majs bland andra växter i barnens trädgård

En liten get

Nyslaget gräs för hästarna

Skugga för barnen i trädgården

Blommor och växter i barnens trädgård

Panorama över Székely Klippan från barnens trädgård

Välskött vacker trädgård där barnen hjälper till på fritiden

Trädgården

De ansvariga för äggen på bild

Torda-ravinen, 30 juli 2014

Från MagyarValkó planerade vi åka till Dicsöszentmárton. Vi tog motorvägen mellan Kolozsvár och Torda - men ändrade planer - speciellt då de magnifika Torda Ravinerna syntes redan från motorvägen. Vi planerade ett kort stopp sedan ville vi fortsätta. 

Torda Ravinen

Jag vaknar på morgonen i MagyarValkó av kossornas skällor som går ut till bete.

Ekologiskt frukost från egna trädgården och egna kon. Auberginsallad, hemkärnat smakrik smör, rökt späck, ägg från egna höns och ost tillverkad av egen mjölk. Tomater, paprika och lök från trädgården.

Csillas favorit, färsk mjölk (kokt) med tjock färsk grädde

Vi är ändå på den helige kungen, Szent Lászlós fotspår. Vid ett annat slag mot kumanerna hade återigen ungerska hären kommit i knipa. En liten grupp ledd av kungen förföljdes av en stor här kumaner. Szent László tittade upp till himmelen och bad till Gud om hjälp. Då öppnades berget mellan ungrarna och kumanerna så att Szent László kunde undkomma. På toppen av berget syns än idag märken efter kungens hästs hästsko...

Panorama över Torda Ravinen

Dagens selfie :)

Csilla mediterar och räknar fåren som går i rad...

När vi ändå är i närheten så tänkte vi åka till Torockó, Transsylvaniens vackraste by i skuggan av den 1129 höga Székely Klippan. Torockó nämndes för första gången på 1200-talet. Befolkningen bestod av ungrare, sekler och saxare och sysslade med utvinning av järnmalm och tillverkning av järn - mycket av detta kan man se i den lokala museum över järnbrytningen och folkkonsten i området.

Finrummet typiskt för Torockó

I Forrás (Källan) krogen, där även Ungerns största romantiske författare, Jókai Mór hade suttit hade vi träffat Szabolcs, krögaren som även delar ut diplom till de som bestiger de 1129 meter höga klipporna. Csilla behövde inte höra mer och ville omgående upp till toppen. Finns det något som sticker ut ur jorden och är tillräckligt brant och farligt så vill hon upp - men även att jag ska följa med. För att inte ens nämna att jag är ju precis emot detta. Även att stiga ner i djupaste ravinerna, gruvorna och grottor. Så fick jag möta mina demoner, klaustrofobi, panikattacker och ta ett steg i taget och steg för steg göra en förändring.

Székely Klippan 1129 meter hög - man tror inte att det går att bestiga berget.

Panorama över Székely Klippan. 

På morgonen stiger upp Solen först vid klippans östra sida sedan försvinner hon bakom berget för att efter en trekvart dyka upp igen i sadeln i mitten.

Szabolcs skriver diplomen som styrkar att man hade bestigit Székely Klippan

Typiska hus för Torockó. I källaren hade man tidigare kålförråd och smedja.

I första huset finns ett barnhem som franciskaner munken broder Csaba hade grundat. En fantastisk människa, en av mina största idoler - ett helgon mitt bland oss. Om honom i nästa inlägg - han och hans verk förtjänar så mycket mer.

Vi avslutade kvällen på en restaurang ute på terassen i den svala luften under klippan när solne försvann bakom horisonten. Vi åt skinnlösa korvar till middag med senap och vitlökssås - traditionell rätt i Rumänien som nu även ungerska restauranger i Transsylvanien serverar. 

Mititei (rumänska) eller skinnlösa små grillade korvar

Förstås, Csilla hittar alltid nya kompisar