Transsylvanien och Ungern: Gästfrihet i kvadrat

Vilken dag! Det började på förmiddagen, vi skulle hämta hyrbilen på APW Rent A Car Cluj. Allt gick väldigt smidigt och vi fick en större, nyare och starkare bil till priset av det som vi beställde men som var trasig. Tjänstemannen som arbetade där var väldigt trevlig och vi småpratade med honom. Vi berättade att var vi än åker på semester vi ser alltid till att undvika de stora multinationella företagen som Hertz eller Avis – just för att hjälpa de lokala entreprenörerna och dessutom blir det så mycket personligare med så mycket bättre service. Iosif (Josef på rumänska) – min namne tycker om mode och bloggar om det. Ska kolla hans blogg på nätet så fort vi får tillgång till Internet. Vår lilla Internetsticka vill inte fungera här i Magyarvalkó där vi övernattade.

Magyarvalkó har anor från 1200-talet. Familjen som ägde byn och godset, Valkai hade testamenterat hela sin förmögenhet på den tiden på byns kyrka. Så hade det varit möjligt att hädanefter kyrkan såg till att byns invånare hade det bra och inte tvärtom.

Vi fick köra tvärs igenom Kolozsvár med en bil jag inte känner, som är större och starkare än vår egen. Det var inte lätt med tanke på alla trafikstockningar och intensiva trafiken. Man får ju ångest om mindre, men det gick bra till sist och kunde lämna staden bakom oss.

Idag hade vi planerat besöka Varjúvár, arkitekten Kós Károlys sommarställe. När vi kom fram till Sztána fick vi stanna och fråga efter vägen. Vi träffade tant Boriska och hennes sondotter Abigél som satt utanför porten. De var väldigt hjälpsamma och rådde oss att lämna bilen i byn och gå till fots till Varjúvár. Om det började regna skulle det vara svårt att åka på grusvägen dit eller omöjligt till och med att köra tillbaka.

Csilla vid Varjúvár, Kós Károlys sommarställe.

Csilla med en hund som gjorde oss sällskap på vägen

Csilla ger vatten till hunden i sina händer

Det var ändå välkommet och vi tog en promenad på dryga tre kilometer till Varjúvár. Detta gjorde underverk, spänningen och oron efter trafiken i Kolozsvár försvann som bortblåst av promenaden.

Längs vägen kom en hund att göra oss sällskap fram till Varjúvár. Huset är sagolik i en sagolik omgivning, omgärdad av skogar och berg och världens friskaste luft.

Just när vi vände för att gå tillbaka till Sztána så kom det en bil och en skäggig kille frågade oss med stark brytning om det var stängt i huset. Huset är ju låst men man kn gå in på gården sade vi. Först trodde jag att de är från Ungern, registreringsskylten på bilen såg ut som de i Ungern – tre bokstäver och tre siffror. Jag kunde då inte ens föreställ mig att de var från Sverige. Mihály, 37 har en ungersk mamma och en svensk pappa och hans tjej är helsvenska från Norrbotten. De åker runt i Trnssylvanien, söker ett renoveringshus som de vill köpa och slå sig ner i Transsylvnien, båda lär sig Ungerska. Vi bytte resetips med varandra och fortsatte sedan tillbaka till bilen vi lämnade i Sztána.

Väl framme pratade vi med tant Boriska och hennes sondotter om livet i byn och skolan. Abigél är 14 år gammal men kunde inte gå i skolan i nästan tre år. Hon hade njurproblem och fick dialys hemma tre gånger i veckan. Abigél väntade på en njurtransplantation som drog ut på tiden. Tant Boriska berättade att ena dagen hade en ambulans hämtat Abigél på skolan utan att berätta vad som hade hänt. Sent på kvällen kom besked att Abigél hade fått en organdonator och det var brottom att göra analyserna inför en transplantation.

Abigél och hennes farmor, tant Boriska

Transplantationen gick jättebra och Abigél mår jättebra och njuter av sin sommarlov hos farmor – samtidigt är hon ivrig att ta igen alla klasser hon hade gått miste om. Hon bryr sig inte om att hon kommer att vara äldre än sina klasskamrater i fortsättningen och när hon tar studenten – viktigast för henne är att få en bra utbildning! En väldig klok och modig flicka som verkligen älskar sin farmor så att det strålar om båda.

Från Sztána ville vi åka vidare mot Dicsöszentmárton, en vindistrikt söder om Kolozsvár – där jag hade tidigare släktingar. Medan Csilla tittade på kartan upptäckte hon att vi är i närheten av Magyarvalkó, en pittoresk och trevlig liten by vi hade besökt kort för några år sedan. Jag ville komma tillbaka hit på grund av de trevlig människorna och den gamla fina kyrkan uppe på kullen med ungerska kopjafa, de speciella spjutgravarna.

I all promenad glömde vi bort att vi inte åt lunch och när vi åkte genom Magyargerömonostor hade vi stannat vid några unga killar och frågade efter vägen och efter en restaurang eller butik att köpa lite mat. Han visade oss vägen och frågade om vi var hungriga. Jag skulle aldrig erkänna det, men Csilla sade att visst var vi hungriga och därför vill vi stanna vid en restaurang. Då sade Balázs, en av killarna att han är på väg hem och att de hade ungerska kåldolmar av surkål (min favorit!) till lunch och att det finns säkert lite över även till oss. Kunde inte tro att det var sant! Väl hemma hos Balázs hade vi träffat föräldrarna, både pappan och mamman, idag pensionärer. De hade köpt en gammal gård för några år sedan och renoverat den och spenderar tillsammans med barnen somrarna där. Det är alltid full med gäster så två nya gjorde väl inte skillnad. Mamman hade snabbt värmt en stor gryta med kåldolmar, bjöd på öl medan vi pratade med pappan om gemensamma bekanta och gamla tiderna från tiden före revolutionen. Medan vi åt den utomordentliga efterrätten gjord av pannkakor som en pannkakstorta med himmelskt fyllning hade deras gäster kommit också hem. Det är ett holländskt par som återkommer till Magyargyerömonostor år efter år. Rutger ten Broeke är berämd fotograf som ställde ut tidigare i Moderna Museets fotoutställning. Han äger även en galleri där han ställde ut tidigare Christer Strömholm – Sveriges bästa gatufotograf utan like. Rutger fotograferar uteslutande analogt med storformatskameror och jättestativ och har en framkallningslabb i sin bil där han inte bara framkallar men blandar sina kemikalier själv. Hans fru är konstprofessor och båda två undervisar konst på universitetet. Jag önskar kunde sitta och prata mer med de om fotografi, han plockade fram sina analoga kameror, bland annat ett Zorki som jag som barn dreglade över i fotobutikens skyltfönster.

Pappan i huset hjälpte oss kontakta grannar som brukar hyra ut rum till turister men allt var upptaget i Magyargerömonostor. Egentligen räknade vi att övernatta i Magyarvalkó nu när vi ändå ändrade reseplaner.

Så när solen började gå ner satte vi oss i bilen efter att ha tagit farväl av våra värdar och nyfunna vänner och åkte över till Magyarvalkó just när solen försvann bakom horisonten och molnen i en fantastiskt himmelskt solnedgång.

Efter mindre än fem minuter var vi framme i Magyarvalkó där vi snart träffade några män på gatan vi kunde fråga efter nattlogi. De var väldigt hjälpsamma och följde med oss till ett hus där vi var välkomna.

Vi satt uppe länge och beundrade de vackra traditionella dukarna, kuddfodralen och folkdräkterna som är så vackra och speciella för detta fantastiska lilla hörn av Transsylvanien – Kalotaszeg.