Kolozsvár - äntligen hemma

Behagliga 25 grader i Budapest. Vi vaknade tidigt på morgonen för att undvika trafiken ut ur den ungerska huvudstaden. Vi hade valt det rakaste vägen över till Transsylvanien.

Panorama från restaurangen vid Királyhágó bergspasset

Under vår resa från Sverige hade vi passerat flera statsgränser. Många gånger hade vi inte ens sett när vi gick över till ett annat land. Så småningom passerade vi ungerska gränsen mot Rumänien, på ungerska sidan behövde vi inte ens stanna. Det är här vi lämnade Schengen-zonen, Rumänien är med i EU men har inte blivit ännu medlem i Scengen-avtalet.

På rumänska sidan fick vi presentera våra pass och fick vänta i kön ett par minuter. Det sitter djupt fortfarande de orättvisor och förnedringar man fick utstå av rumänska myndigheterna innan revolutionen, för 25-30 år sedan. Min mage krymper och jag svettas alltid när jag passerar denna gräns och mår dåligt under tyngden av dålig aminen även nu när jag är på väg att spendera några veckor här.

Efter att ha passerat gränsen möts vi av små skjul och butiker som växlar pengar och säljer dekaler för avgifter för rumänska vägarna.

En av dessa små skjul som säljer dekaler med vägavgift. Jag tycker att både sättet att sälja via återförsäljare och även att sälja för att finansiera vägar som SKA byggas i stället för de vägar man faktiskt åker på nu är skamligt för Rumänien

Där blir det stopp. Flera olika säljare som säljer dessa motorvägsdekaler som är obligatoriska för Rumänien. Man måste köpa dessa även i Österrike och Ungern som vi hade passerat, men där gick det smidigt och lätt. Man väljer tidspann för att använda dekalerna, sedan betalar man och åker vidare.

Här i Rumänien behövs det alltid extra byråkrati och fler tjänstemän som bara sinkar lösningarna. Csilla fick gå och köpa det och köade i två olika köer. När hon kom fram, behövdes bilens registreringsbevis och chassinummer. Hon fick komma tillbaka, leta bland bilens olika papper och sedan gå tillbaka. Vid det laget var fyrtiofem grader i bilen även med öppna fönster. Då orkade jag inte och gick fram och frågade varför tar det så lång tid när det är ändå våra pengar de vill ha. Det blev en diskussion och kvinnan som sålde där ville inte servera oss, så fick Csilla gå till en annan butik och börja om på nytt.

Med sådana dumheter kurerar rumänska staten min hemlängtan redan i samma stund jag kliver in i Rumänien. Tänk på utländska turister som inte talar deras språk hur frustrerade de kan bli...

Så fort vi lämnade butiken, kom vi ut till vägen, men där var det reparation och oandliga köer till Nagyvárad, första storstaden in mot Rumänien. Jag undrar varför vi ska betala vägavgifter när det inte finns motorvägar där? För de vägarna som finns borde rumänska staten betala folk att åka på!

Så småningom kom vi igenom Nagyvárad och fortsatte genom slätten av landskapet Partium. Efter ett dussintals kilometer börjar kullar dyka upp som blir alltmer högre och övergår till Västra Karpaterna.

Äntligen mina älskade berg (foto: Csilla med iPhone)

<3 (foto: Csilla med iPhone)

Gräset är grönare hemma! (foto: Csilla med iPhone)

(foto: Csilla med iPhone)

Snart hemma, här börjar Kolozs län (rumänska: Cluj, foto: Csilla med iPhone)

(foto: Csilla med iPhone)

Alltid vi passerar detta brukar vi stanna till och äta på en liten restaurang vid Kungens Bergspassage, Királyhágó. Deras specialitet är komagesoppa som har rensade komage bitar i en syrlig soppa och som andra rätt grillade små skinnlösa korvar, mititei. Synd att man blir mätt, eftersom mamma väntar oss alltid med riktig god husmanskost.

Snart efter bergspassget kom vi till en vacker liten gammal ungersk stad med en vacker kyrka från början av 1400-talet. Men innan vi kommer in till denna lilla stad, Bánffyhunyad (rumänska: Huedin) passerar vi dessa ståtliga pagodliknande monsterhus som romerna bygger i tävling mot varandra, utan bygglov och utan att betala skatt efter de kommer tillbaka från sina europeiska tiggarrundor. Synd att detta syns inte i media i Sverige att ge en mer rättvis och nyanserad bild av deras situation.

Skulle inte videon spelas upp, se den här: Romska Palats i Rumänien, Huedin

Vägen fortsätter sedan bland vackra landskap, dock hann jag inte fotografera ännu eftersom jag körde och ville inte bli ännu mer försenade. Vi hade passerat ställen som vi hade tidigare besökt och skyndade oss hem. Min värsta mardröm är att köra längs min hemstads huvudväg in mot staden och sedan genom staden i den galna trafiken. Men det mn är rädd för utsätts man flera gånger till.

Vi kom hem oskadda efter flera dagar och totalt 3200 km, men trötta och stressade. Så efter att ha suttit med mamma och min familj, hade jag lagt mig och somnat till sent på kvällen.