För ett år sedan hade vi varit i Ungern och i Transsylvanien. Några av er minns min blogg och bilder från resan. Allt som allt gick det jättebra, jag hann träffa släkt och vänner, lära känna nya människor och fotografera. Det blev en del porträtt - resultatet av att kunna komma närmare människor och även att öppna sig själv - då blir dessa människor mer öppna.
Livet består dock inte endast av roliga minnen och vackra landskap. Jag var inte heller helt öppen, åtminstone i min blogg. Det fanns inte bara solsken och gröna ängar, det fanns en hel del mörker och ångest.
Sådant man inte pratar om. Sådant som gör andra illa till mods, som gör folk mållösa och många kan inte hantera detta. Saker som påverkar mig men är ändå intima. Det många går igenom och bär en osynlig börda. Saker som är rätt och kan hända andra men som är svåra att berätta om.
Sedan 21 månader lider jag av utmattningsdepression. Ständigt stress gav detta otyg. Det började med en kraftig panikattack och ambulansfärd till akuten med misstänkt hjärtinfarkt... Detta följdes av flera attacker, men jag fortsatte ändå arbeta medan jag utsattes gill ännu mer stress och press och till sist blev jag sjukskriven.
Med hjälp av proffs som verkligen kan och brinner för att hjälpa hade jag börjat min väg tillbaka till ett vanligt liv. Resan var inte lätt och krävde en del bakslag också.
Jag reste då förra året med Csilla till Transsylvanien. Mina mediciner hade en del biverkningar. Dessa kom varenda dag och gjorde livet svårt för mig och även för min omgivning.
Men det som skrämde mig, utsatte jag mig ännu mer. Vi klättrade upp på Székelykő nära vackra lilla staden Torockó, åkte ner flera hundra meter i saltgruvorna i Torda - allt med panikattacker och biverkningar av medicinen som svettningar, ångest, rädsla och värk.
Det gick ett år, jag fick mer adekvat vård och mediciner, sista kraftiga panikattacker hade jag haft för nästan sex veckor sedan. Det kommer fortfarande kraftiga ångestattacker och oro. Jag har ständigt ont i ryggen och bröstkorgen, blir snabbt trött men värst av allt reagerar jag på ovisshet. Om jobbet och rehabiliteringen som inte går i önskad takt eller riktning.
Men efter flera månader vånda och velande hade vi bestämt oss åka hem till Transsylvanien på semester. In i det sista var det ovisst om jag orkar eller kan åka. Är man sjukskriven så är man ju inte fri... Men efter samtal med mina läkare och med Försäkringskassans godkännande kunde vi äntligen åka iväg.
Som sällskap har vi med oss även Timmy, vår lilla tre månader gamla valp. Hon är även min medicin och källa till skrat och glädje och så är min kärlek med också och viktigast i mitt liv, Csilla.
Vi tog det lugnt idag, första dagen och åkte iväg vid lunchtid i stället för den planerade avfärden klockan sex på morgonen. Jag blir nog antingen äldre eller mer flexibel med åren.
Första anhalten gjorde vi i restaurangen i Kulturhuset i Ytterjärna där vi åt en otroligt tid lunch. Sedan fortsatte vi mot Alvastra klosterruiner nära Vadstena.
Jag älskar dessa ruiner, och tog en promenad och fotograferade dessa ruiner. Jag lägger upp nedan några av bilderna jag tog med min iPhone.
Nu ligger jag i mörkret och bloggar på mobilen i Halmstad där vi åt en jättefin middag med Zoltán, Anke och deras söta fina lugna hund, Joe. Det är bara våran Timmy som var uppspelt och skällde och ville leka.
Imorgon bär det av mot Helsingfors, sedan Danmark och Tyskland. Jag vet inte hur det ska gå och var vi får övernatta men det blir det roliga med resan. Jag tränar på att bli mer flexibel också. Jag var ju tidigare rädd att inte veta var vi övernattar...
Jag kan bara liva att denna gång vara ännu mer öppen och ännu mer ärlig. Det finns andra också som bär med sig tunga bördor och sorg, sådant som kan hända var och en av oss någon gång i livet.
Följ gärna med mig i bår nya resa till Transsylvanien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar